Ett steg framåt
Idag hade jag tänkt ta moppen till närbutiken för att handla. Jag åkte ut i trapphuset men insåg att det var helt omöjligt att komma ut med den pga snövallarna, så jag fick vända. Är det inte den nya höga trottoarkanten är det snö som ställer till det.
Jag fick tänka om och beslutade mig för att göra min exponeringövning - gå till affären. Det är kanske 300 meter dit. Min samtalskontakt och jag kom överens om det vid förra besöket för att testa och se vad kroppen orkar nu.
Jag gick sakta för att hålla pulsen nere och det kändes helt okej men som vanligt när jag är aktiv fysiskt så var jag helt tom i huvudet när jag kom in i butiken. Jag visste inte vad jag skulle köpa och inte hade jag skrivit en lista heller. Jag svettades som vid ett träningspass men jag lyckades få hem några varor iallafall. Jag har inte gått till en matbutik på säkert två och ett halvt år. Det kändes naturligt och ovant på samma gång.
Jag är så glad att det gick så bra, ångesten höll sig borta nästan helt även den. Efter promenaden har jag bara varit på benen när det varit nödvändigt, det är ingen mening att bli övermodig. Det känns i benen att det fått jobba.
Nu får vi se hur min övning kommer påverka mitt mående de kommande dagarna. Förhoppningsvis så har min energinivå ökat så kroppen orkar mer, vi får vänta och se.
Bra jobbat 💖