Idag har jag och mamma varit ute på en promenad hem till henne för att titta på hennes grönsaksodling. Det kanske inte låter så märkvärdigt men det är det när man har agorafobi och får ångest av att vara en en bit från hemmet. Ångesten i kroppen höll sig tack och lov på en hanterbar nivå och jag kände bara att jag ville fly vid ett tillfälle. Men jag lyssnade inte på den känslan utan den fick bara finnas där utan att jag reagerade på den. Jag är riktigt stolt över mig själv. Det är jobbigt att vara ute men samtidigt är det helt underbart.