Skitirriterande, men som med allt annat börjar jag bli van och accepterar att jag är som en virrig 80-åring emellanåt. Det var jättetufft i början när dimman låg tät konstant, då blev det obehagligt.

Vetskapen om att det inte är farligt och att jag tvingats jobba på acceptansen och inte längre behöver vara perfekt i allt jag gör har hjälp mig mycket. Jag brukar tänka att jag får väl vara lite virrig idag då. Kbt:en jag fick för några år sedan har varit väldigt bra för det. Tror det är extremt viktigt med just acceptans, men det tar tid och man får jobba med det ständigt. 

Sedan är det enklare att acceptera symtomen när man är hemma själv. För mig blir det jobbigare när jag vet att andra ser att jag inte längre fungerar på min gamla nivå. Jag är ju fortfarande den personen inombords och jag vill att andra ska se mig som kapabel och inte en som behöver hjälp med allt. Det biten måste jag jobba med. Jag funderar t.ex. på att be och få en rollator nu i vår eftersom jag kan gå lite mer men det som tar emot är just hur andra kommer uppfatta mig. Det borde inte spela någon roll om det kan förbättra min situation men det känns ändå tufft.