Jag åkte in själv med Eloflexen, tänk vilken frihet den ger mig. Tack vare att jag numera har rätt till specialfordon behöver jag inte fälla ihop och lyfta rullstolen. Det är inte alla chaufförer som kan/vill lyfta så tungt så det underlättar när jag ska iväg på egen hand.

Jag ställde mig på ett bra ställe för jag upptäckte direkt mina skor som jag skickade in året innan. Jag är så tacksam att det faktiskt går framåt för mig. Nu kan jag göra en del av de saker jag skrev att jag saknade. Det kräver god planering och mycket vila i liggande läge. Det gäller att sprida ut aktiviteterna så jag hinner inte med så mycket som jag skulle önska men att kunna ta sig iväg som idag gör stor skillnad för det psykiska måendet. 

Vi fick lyssna på många bra talare som belyste sjukdomen och hur den påverkar oss sjuka och anhöriga. Jag tyckte det var speciellt gripande att lyssna på Ada och hennes mamma eftersom det gav mig flashbacks till hur den här resan har varit för mig och min mamma. Sedan är det alltid extra svårt att höra om barn som insjuknar i denna begränsande sjukdom. Det är svårt nog att få ME som vuxen. Det var också viktigt att det togs upp att det behövs pengar till forskning. Millions missing står inte enbart för alla oss sjuka som saknas från samhället på olika vis utan även för alla de miljoner som saknas till forskning.